strängaste straffet

2002-10-16 [15:19]  Det strängaste straffet är nog att aldrig få ge kärlek. När jag av någon annledning hindras känner jag det som om hela mitt inre är på väg att brytas ner. Jag vill glädja, älska och smeka, med vackra ord eller rent fysiskt. Hela min kropp, mun och själ skriker efter längtan att få uttrycka för allt som finns innom mig. All den skönhet som världen är. Alla glädje ämnen som finns. Behovet är att ge, njutningen att ta emot.

dagen efter-piller, rätt eller

2002-08-10 [21:17]  Ska man ta dagen efter piller om man är jätte rädd för konstgjord kroppspåverkan? Om man får jätte ångest av att bara tänka tanken på att äta något dylikt? Min pojkvän har diabetes och utan någon konstgjord påverkan skulle han vara död. Det måste vara svårt för honnom att förstå att man kan ha en ångest över något sådant. Eftersom jag har en sådan rädsla för sådant känns det som om vårat förhållande inte är på på mina villkor alls om jag någongång skulle vara tvungen att ta ett. Han vill gifta sig. Jag oroar mig för att det är jag som kommer att städa, tvätta och laga mat. Han städar aldrig och kan inte tvätta och laga mat. Jag fruktar att om jag tar ett dagen efter-piller så kommer jag känna att jag inte ens rår över min kropp. För mig är ett barn till inget jag tänkt skaffa just nu eftersom jag vill utbilda mig mer först och samma gäller för honnom. Men vid en eventuell graviditet så är han den som oroar sig mest.

Trygghet

2002-06-30 [18:49]  Ibland känns det precis som om jag alltid har varit ledsen. Som om mitt liv är ett ända stort sår. Men jag tror att det är tvärtom. Jag är nog för glad och naivt förväntansfull. Därför blir jag alltid blir besviken över allt som händer. Det jobbiga är att jag känner mig trygg här. Det är inte ofta som jag har gjort det. Därför vill jag inte hem. Fast jag saknar er därhemma.

ang mysigt

2002-06-24 [23:52]  Min lilla älskling, så sött du sover! Vi sökte igenom hela staden men inte har de några silver ringar här i England. Hoppas vi kan finna några på flygplatsen innan vi åker hem. Kan knappt förstå att jag vågade ta spruta på dig. Stackars lilla älskling, måste vara jobbigt att vara tvungen och ta spruta varje dag för att överleva. Vet du om att du gör mig lycklig? Bland det mysigaste som finns är att vara hos dig. Jag älskar att se glädjen i dina ögon när du gör mig lycklig.

hemlängtan

2002-06-10 [20:11]  Idag känns det rätt så bra ändå. Jag börjar vänja mig vid att allt inte är som i Sverige. Önskar bara att jag inte var en expert på att leta fram all konstig mat som inte finns i Sverige. Önskar att... Eller nej, kanske inte. Lite ql är det juh. Det är så jobbigt när man ena stunden inte vill åka hem och nästa önskar att man redan var hemma. Idag känns det som mittemellan dag, skönt.

att suga kuk

2002-04-19 [01:58]  Ibland är det så jobbigt att inte förstå saker och ting. Jag känner ofta att jag tycks ha hamnat i en värld där inget är som jag tror det ska vara. Nu har jag provat på att hamna i de flesta makalösa situationer här i England. Vistelsen började med 4 dagars hemlöshet som har resulterat i ett illa uppvärmt rum vilket det regnar in i. Rummet är ruggigare än någon källare jag någonsin varit i. Man kan riktigt känna hur fukten kryper längs väggarna. Varmvattnet får man vänta på och strömmen betalas med mynt. Smutsigare ställe får man leta efter. Heltäckningsmattan går inte att få ren. Men jag har ätit i varje fall även om det tog några dagar innan jag kunde få tag i mat. Pengarna är nästan slut och på måndag börjar praktiken. Jag kan inte språket och vet inte alls vad jag ska göra på den. Ingen annan vet heller. Msn fungerar inte på skolan. Jag har svårt att meddela mig med Sverige. När jag äntligen kan använda msn på en privat dator är ingen som man känner inloggad. Jag är inte klar med skolarbetet till min skola i Sverige. Jag undrar om man kan kräva det från någon som varit hemlös. Det känns tryggast att inte säga något om det. De olika mynten och sedlarna har jag inte lärt mig än. Jag kan inte ens handla i en affär själv. Mitt orienteringssinne är inte det bästa och därför kan jag inte ta mig någonstans. Det är som ett nytt liv, utan språk, utan någon som helst kunskap om samhället. Saker som i Sverige förefaller dyra är billigare och tvärtom. Jag förstår inget och jag vet inget. Jag har stött på det mesta jag är rädd för här och på vägen hit. Jag flög och höll dig krampaktigt i handen. Jag ser på när du tar dina sprutor. Jag ger mig ut i en helt ny värld alldeles själv för att du ska kunna bli klar med dina arbeten. Så vad kräver du mer av mig? Jag trodde jag skulle bli rädd i en främmande värld men jag blir rädd när jag inte förstår dig. Visserligen borde jag inte fundera, inte förundras över allting som du säger eftersom tillvaron för övrigt är rätt så bra. Dvs om man bortser från det ovanstående. Jag känner att jag lever och att jag finns. Varje dag är som ett nytt äventyr. Sen går alla tankar till Dennise. Hon är det finaste som finns. saknaden gör sig påmind. Men allt jag tidigare gjort och att jag är här är som en overklig dröm. Det finns för många kännslor att känna för att jag ska känna dem alla. Konstigt nog gör det mig avslappnad för tillfället, eller kanske mest trött. Jag kan inte avgöra vilket. Antar att jag är ledsen fast glad. Om ändå framtiden kunde vara klarare. Om jag kunde veta vart jag är på väg. Jag har så svårt att tala och skriva om känslor medans jag känner dem. Kanske skulle göra att försök någon gång.

Lycka

2002-04-06 [23:49]  Jag var på vårdcentralen nyligen för att någon skulle titta på mitt nyckelben, vilket jag förmodligen har råkat knäcka några gånger nu efter varann. Det egendomliga är att jag aldrig minns hur jag gör för att knäcka det. Antagligen kan jag kanske ha knäckt det i köket en av gångerna. Har ett vagt minne av att ha slagit i det men minns som sagt inte så mycket av det annat än att jag nästan svimmat. På vårdcentralen råkade jag och Walle höra ett samtal mellan två patienter. Den manligen patienten sökte för en ögoninfektion. Han sa att det var lätt hänt att man drabbades av en sådan och lät väldigt hurtig och glad. Sen fortsatte han lyckligt på sina andra åkomma. Vilket var: kroniskcancer Med stolthet i rösten förkunnade han att överlevnadstiden vid en sådan sjukdom var 2-3år men själv hade han överlevt i 4år. Vidare fick man höra hur unikt det var att just han fått den här sjukdommen eftersom det bara var c:a 4st på 100 000 personer som kunde få den. Han var en av de 4 som fanns här i Linköping med just den obotliga formen av cancer. Vilken tur eller vilken förbannad otur egentligen! Man såg hur tanten han pratade med ville tycka synd om honnom och muntra upp men eftersom mannen redan lyste av fullkommlig lycka över att vara så unik, flydde hon istället fält. Hon klarade inte av att se honnom så glad. En tanke slog mig då ang händelsen. Människor som varit med om svåra händelser, förväntas de verkligen att alltid sörja sin ut sorg? Får en människa som råkat illa ut någonsin vara lycklig för samhället? Är det inte så att vi vill se dem på ett visst sätt och när det inte passar in i våran värld så anstränger vi oss inte för att egentligen förstå dem. När kvinnan hade gått såg jag sorgen i mannens ögon. Jag kunde förstå hans spelade glädje. Ingen vill bli ihågkommen som en grinig gubbe. Jag tror att möjligheten att få kunna vara glad vid sådanna tillfällen förgyller. Lyckan bestod nog i att hon frågade. Att det fanns någon person som ville veta hur det var med honnom. När hon sedan hastigt gick för att hon inte förstod utbyttes glädjen till djup sorg.